tisdagen den 26:e februari 2013

Jag sover bättre nu

Hej, här kommer en hälsning ifrån mig som för hundra år sedan övergav denna plats, spikade igen den och strök sedan försiktigt, tyst. Jag övergav den inte så som man gör när man går sin väg. Jag bär den med mig i min väska, i säkert förvar. Jag har lyssnat ibland med örat tryckt, tänkt på varför. Varför jag behöver tystnad så himla mycket. Det är som en plats för mig. Och varför jag är rädd? Som när jag blir till något som motsvarar en form. En form där jag känner mig instängd och alltför ordentlig, då är det som att jag måste springa någonstans. Men jag har inget hav. Och jag har alltid tänkt att ingen märker om jag lite försvinner.
Då, för hundra år sedan, när jag tappade min spegelbild, och var trött mest hela tiden. Då var det för överlevnad. Ni fina som skrivit här, förlåt. Ni som undrat, hälsat, skrivit snälla ord. Ingenting sorgligt har hänt om någon trodde det. Jag har bara försökt att använda den energi jag haft till att snurra jorden runt min axel. Och jag vet inte vad som händer nu.

tisdagen den 21:e juni 2011


Sen tänker jag.
Cykeltårar nerför backen. Vidare, fort, fort.
Armarna rakt ut.
Så stod han där, Sankt Bernardshunden. Medan ljusblå potatisblommor.
Svarttvätten som torkat. Handlingskassarna. Äppleknölarna, små röda.
Stod där, lugn och sävlig med ledsna ögon. Som ett bokmärke jag hade.
Jag tror jag byggde berget. Men jag orkar inte.
Klättra upp och se på utsikten.

söndagen den 17:e april 2011

Söndag min söndag. Trassel, snor och vilande händer över bröstet. Första tvätten ut mellan träden. Första fjärilen på taket. Första våren i vårt första hus.

torsdagen den 10:e mars 2011

lördagen den 26:e februari 2011

Jag tänker på det närvarande i att klappa stora hästar. Jag tänker på när man ser in i de där ögonen. Jag tänker på myrstackarna längs promenadstigen och tyngden som ligger mot marken en dimmig morgon. Jag försöker förankra mig. Behöver saker befästa med minnen, med mycket tid, hundra och hundra år, inte nu, inte tillverkat för två dagar sedan. En historia, en tung, tung klocka. Något operfekt, litet, blankt och buckligt.

tisdagen den 22:e februari 2011

onsdagen den 9:e februari 2011

Här är så tyst på vår gata. Det är det allra bästa tycker jag. Här kör nästan aldrig några bilar eller ambulanser. Bara sopbilen som vi missar och brevbäraren som vi hejar på. Och vi har en hare i trädgården. Den verkar bo här. Jag slår mig på fingrarna och tänker på allt som är farligt. Men det finns inget farligt, eller hur?